Det går inte att undgå att våren har kommit till oss här i Stockholmsområdet. Jag tycker nog att den bästa tiden är just nu alldeles precis i början när de första bladskotten börjar komma på träden och de första blommorna sätter färg på rabatten. Det verkar som vi aldrig upphör att fascineras av det mirakel att livet  samlar kraft och växer ur den mark som alldeles nyss låg frusen och täckt med ett tjockt lager snö. Så fort vi kliver ut genom dörren så möter detta liv oss överallt.

Färgerna och ljuset påminner oss om mycket, för de flesta av oss handlar det om liv och krafter som vänder åter och förhoppningar för tiden som ligger framför. För andra av oss är vårblommorna enbart en tung påminnelse om det liv som inte finns just denna vår. Men oavsett hur vi känner inför denna tid så fortsätter det att växa i våra rabatter, i skog och mark, som en påminnelse om att livet fortsätter. Miraklet som vi är med om ger oss förhoppningsvis förmåga att ta ett steg till att våga se lite längre fram trots att "kylan" fortfarande gör sig alltför påmind. Om livet just nu är så att man inte kan ta in "hela" våren så är jag övertygad om att man istället i korta stunder och ögonblick, som ofta kommer när vi minst anar det, får möjlighet att njuta av värmen från en vårsol.

När någon dör och anhöriga inte har varit närvarande så ges oftast en möjlighet att se den döde. Det är inte ovanligt att anhöriga känner sig tveksamma till att se den som har dött, rädslan för att det blir ett obehagligt minne och att man hellre vill minnas den döde som han eller hon såg ut när hon levde.

 Jag tror det är viktigt att anhöriga själva får möjlighet att förvissa sig om att döden är ett faktum, särskilt vid det tillfällen då dödsfallet har kommit hastigt. Det har visat sig att verkligheten ofta hjälper oss i den fortsatta sorgebearbetningen än de fantasier som istället kan uppstå, detta gäller särskilt hos barn, därför är detta viktigt att fundera igenom om det finns barn i den dödes närhet att man noga förbereder och ger möjlighet till detta avsked. 

För att avskedet eller visningen som det också kallas, ska bli bra så måste man som anhörig få möjlighet att förbereda sig. T.ex. att någon från vårdpersonalen eller från begravningsbyrån berättar innan hur den avlidne ser ut och om eventuella förändringar har skett och finns med när visningen äger rum. Det är ett tillfälle som måste få ta tid där det ges utrymme för sorgen och att man på något sätt "ta in" att den man står vid nu inte lever längre. 

Avskedet ska ses som en hjälp och en möjlighet inte som ett måste, men det är viktigt att man får information om denna möjlighet så att man kan fundera igenom innan man tar beslut om hur man vill göra.

Att välja plats för gravsättning är i en del fall självklart därför att det t.ex. finns en grav i familjen. I andra fall är kan det bli svårare särskilt om den avlidne inte har uttryckt några egna önskemål. Minneslund är ett utav de alternativ som vi har att välja för gravsättning. Minneslunden är en anonym grav och finns på de flesta kyrkogårdar. Vid gravsättningen får anhöriga inte vara med just därför att man inte ska veta var i minneslunden stoftet är gravsatt, anhöriga får meddelande från kyrkogårdsförvaltningen när gravsättningen är utförd. Det finns en gemensam plats där man kan tända ljus eller lägga blommor.

Tanken med minneslund är också att man kan besöka vilken minneslund som helst och tända ett ljus eller lägga en blomma även om den avlidne är gravsatt någon annanstans. Minneslunden där man är, just då, får skapa utrymmet för minnet av den man saknar även om stoftet geografisk kanske är långt borta.

Det är viktigt att tänka igenom innan man väljer alternativ för gravsättning då valet inte är självklart. Man har god tid på sig att bestämma sig för gravform, upp till ett år efter begravningen.