av Begravningsrådgivare A
25. mars 2011 09:35
Det händer ibland när jag är nere i småland på släktgården att vi tar en tur någon dag att åka runt till några av bygdens kyrkogårdar för att besöka släktingars gravar. Barnen brukar vara med och det blir frågor och funderingar om hur det var förr om döden och livet blandat med längdhopp ifrån kyrkogårdsmuren.
Varje gång fascineras jag av alla gravstenar på kyrkogården som i all sin enkelhet lyckas berätta historia. Där står ett namn, kanske titel eller yrke och datum men ofta inte mer, men ändå går funderingar och tankarna igång. Hur såg livet ut? Om livet blev i år räknat alltför kort vad var orsak till detta och vad fick det för konsekvenser för det sammanhang den människan levde i? Många stenar berättar också om familjer där flera av barnen inte klarade livet till vuxen ålder och man kan ana den kamp som det innebar för dem det drabbade. En vandring där på kyrkogården blir som att få del av ett stycke liv och det blir tydligt sådana gånger att döden är en del av livet.
Att hugga eller rista i sten har ju människan genom historien använt sig av när man ville att något skulle meddelas och bevaras för eftervärlden. Traditionen med gravsten har just detta värde att ett minne bevaras, och det är jag tacksam för när jag vandrar omkring och funderar och på en kyrkogård någonstans i småland.