Det händer ibland när jag är nere i småland på släktgården att vi tar en tur någon dag att åka runt till några av bygdens kyrkogårdar för att besöka släktingars gravar. Barnen brukar vara med och det blir frågor och funderingar om hur det var förr om döden och livet blandat med längdhopp ifrån kyrkogårdsmuren. 

Varje gång fascineras jag av alla gravstenar på kyrkogården som i all sin enkelhet lyckas berätta historia. Där står ett namn, kanske titel eller yrke och datum men ofta inte mer, men ändå går funderingar och tankarna igång. Hur såg livet ut? Om livet blev i år räknat alltför kort vad var orsak till detta och vad fick det för konsekvenser för det sammanhang den människan levde i? Många stenar berättar också om familjer där flera av barnen inte klarade livet till vuxen ålder och man kan ana den kamp som det innebar för dem det drabbade. En vandring där på kyrkogården blir som att få del av ett stycke liv och det blir tydligt sådana gånger att döden är en del av livet.

Att hugga eller rista i sten har ju människan genom historien använt sig av när man ville att något skulle meddelas och bevaras för eftervärlden. Traditionen med gravsten har just detta värde att ett minne bevaras, och det är jag tacksam för när jag vandrar omkring och funderar och på en kyrkogård någonstans i småland.

När ska jag höra av mig…

Att kontakta den anhörige till någon som har dött är något som de flesta av oss vill. Även om man inte vet vad man ska säga så finns det något hos oss som gör att vi vill ändå höra av oss och uttrycka vårt deltagande för den som har drabbats.

Många gånger vill vi vänta med att höra av oss för vi tänker på att den anhörige har allt för mycket omkring sig just nu och kanske att det är så många andra som hör av sig…

Kanske inte så sällan är det också vår egen rädsla och sorg som gör att vi har svårt för att ta kontakt.

Även om det ibland kan kännas svårt så vill jag vill ändå säga; vänta inte med att höra av dig. Det är just nu som den drabbade är i  störst behov av att få dela och höra att andra delar sorgen och saknaden efter den som har dött.

Om den drabbade känner att den inte orkar ta emot stöd så brukar man också tydligt kunna säga det.

Erfarenheten säger ändå att den sörjande upplever oftare att det var ingen som hörde av sig då man hade önskat det än tvärtom.

Men kom ihåg att det aldrig är försent att höra av sig även om det inte blir lättare.

Minnesstunden efter en begravningsceremoni är en betydelsefull del i begravningen. Det är då man får tillfälle att umgås med andra som på olika sätt och kanske under olika tider känt den avlidne. Att över en kopp kaffe eller en bit mat, under lite mer avspända former, få träffas och minnas kan skänka tillfredsställelse och bli en viktig del i sorgebearbetningen.

Att ge en minnesgåva är ett fint sätt att hedra minnet av en avliden. Ibland förekommer det i dödsannonser att man hänvisar till en organisation/fond ditt man kan skänka en gåva. Om man själv vill välja organisation/fond dit man tänker skänka en gåva gör man det enklast genom att kontakta dem via telefon eller nätet. Innan man tar den kontakten är det bra om man funderat igenom och man vill ha en hälsning skriven ihop med sitt namn på det minnesblad som sedan skickas till de anhöriga. Minnesbladen skickas sedan antingen till de anhöriga direkt eller till oss på begravningsbyrån som tar med dessa på begravningsdagen.

Traditionerna är sedan lite olika. Om man har en minnesstund efter begravningsakten brukar man ibland läsa upp hälsningarna under samlingen eller bara låta dem ligga på minnesbordet för att man ska kunna bläddra och läsa i dem. Det viktiga är ändå att du som skickat gåvan får känna att på något sätt kunnat hedra den du saknar och att du samtidigt med din gåva hjälper någon i livet just nu. 

 Vill du ha hjälp med hur du ska göra kring att ge en minnesgåva är du alltid välkommen att kontakta oss.