Så här års börjar man fundera på att plantera blommor på graven. När man kommer dit så upptäckeer man ofta att gravstenen är smutsig efter vinterns regn och snöfall. Det kanske till och med växer mossa på den. Det finns många sätt att rengöra den på. En borste och vanlig såpa kan vara ett första försök, miljövänligt också. Ofta räcker det med såpa om man gör rent någorlunda kontinuerligt. Men ibland kanske det inte räcker, man behöver ett mer för stenmaterial anpassat medel. Detta hittar man för det mesta hos stenfirmorna och naturligtvis hos de som säljer gravstenar. Var försiktig med de guldfärgade bokstäverna bara. 

Den 1 maj 2012 får vi nya regler angående tiden som kan passera mellan dödsfall och kremering eller gravsättning av kista. Vi har i Sverige haft den i särklass längsta tiden, helt annorlunda än i våra grannländer Norge och Danmark till exempel. Genomsnittstiden i Stockholm har hitintills varit 31 dagar. En lång tid att vänta, en lång tid för anhöriga, mycket står då på vänt och man känner att man inte kan planera något förrän begravning har varit.Orsakerna till den långa tiden är många, förklaringarna desto fler men förmodligen måste en attitydförändring till stånd i många led. Det är många som är inblandade i ett dödsfall. Det är sjukhusen med utskrift av dödsbevis, det är Skatteverket med inregistrering av dödsfallet, det är anhörigas kalendrar, det är olika önskemål om ceremonilokal, församlingarnas tillgänglighet, präst/officiant, det är val och tillgänglighet av lokal för minnesstund med mera. Allt detta skall fungera och valen skall överensstämma med familjens önskemål, och detta sammantaget har bidragit till den långa väntetiden. Nu kommer det all ställas andra krav på församlingar, på kyrkogårdsförvaltningar och också naturligtvis på anhöriga för att lagen som säger att kremeringen eller gravsättning skall ha skett inom en månad efter dödsfallet skall kunna efterföljas.Vi på begravningsbyåerna är beredda att göra allt för att hjälpa anhöriga och för att det ska fungera som lagen säger.

Hösten har kommit och dagarna blir kortare och skymningen faller tidigare dag för dag. Det är den här tiden vi också börja tända våra ljus, där på bordet eller i fönstret eller vid fåtöjen där vi kanske med en filt håller höstens kalla vindar i chack. Det är också den här tiden som det är dags att sätta ut våra gravlyktor igen och tända gravljuset. Att passera kyrkogården en kväll så här i början av hösten och se ett och annat ljus brinna med sin enkla låga, ger mig en påminnelse om de som vi inte längre har omkring oss. Men minnena av dessa nära och kära får vi bära med oss som ljus inom oss i det vi ibland kallar sorgens mörker. Det lilla gravljuset lyser inte kraftigt och stabilt snarare kanske flackar med lågan precis som vi kan känna oss när vi ibland saknar och sörjer. Men den enkla lågan ger också en känsla av lugn, håller liksom stressen på avstånd, det blir liksom här och nu. Med dessa tankar blir min uppmaning till dig; Tänd ett ljus i mörkret!

Det viktiga för oss som jobbar på en begravningsbyrå är att lyssna på vad du som anhörig önskar när det gäller planeringen av en begravning. En del vill göra det mesta själva och då är det viktigt att vi finns med och stöttar och hjälper till med den kunskap och erfarenhet vi har. I andra fall händer det att man inte vill eller orkar göra något själv och då tar vi hand om allt och du som anhörig kan lita på att det blir som du önskar utan att själv behöva vara delaktig i förberedelsearbetet. Oavsett vad du som anhörig väljer att göra mycket eller lite själv så är vi som byrå lyhörda för detta och vårt mål är alltid att det ska bli så bra som möjligt mitt i den saknad och sorg som ofta finns så påtagligt närvarande. För att detta ska fungera så bra som möjligt så är vår första träff här på kontoret viktig då du för möjlighet att berätta om de önskemål som finns. När du bokar tid, prata gärna med oss hur du kan förbereda dig inför mötet på byrån. Välkommen!

Det går inte att undgå att våren har kommit till oss här i Stockholmsområdet. Jag tycker nog att den bästa tiden är just nu alldeles precis i början när de första bladskotten börjar komma på träden och de första blommorna sätter färg på rabatten. Det verkar som vi aldrig upphör att fascineras av det mirakel att livet  samlar kraft och växer ur den mark som alldeles nyss låg frusen och täckt med ett tjockt lager snö. Så fort vi kliver ut genom dörren så möter detta liv oss överallt.

Färgerna och ljuset påminner oss om mycket, för de flesta av oss handlar det om liv och krafter som vänder åter och förhoppningar för tiden som ligger framför. För andra av oss är vårblommorna enbart en tung påminnelse om det liv som inte finns just denna vår. Men oavsett hur vi känner inför denna tid så fortsätter det att växa i våra rabatter, i skog och mark, som en påminnelse om att livet fortsätter. Miraklet som vi är med om ger oss förhoppningsvis förmåga att ta ett steg till att våga se lite längre fram trots att "kylan" fortfarande gör sig alltför påmind. Om livet just nu är så att man inte kan ta in "hela" våren så är jag övertygad om att man istället i korta stunder och ögonblick, som ofta kommer när vi minst anar det, får möjlighet att njuta av värmen från en vårsol.

När någon dör och anhöriga inte har varit närvarande så ges oftast en möjlighet att se den döde. Det är inte ovanligt att anhöriga känner sig tveksamma till att se den som har dött, rädslan för att det blir ett obehagligt minne och att man hellre vill minnas den döde som han eller hon såg ut när hon levde.

 Jag tror det är viktigt att anhöriga själva får möjlighet att förvissa sig om att döden är ett faktum, särskilt vid det tillfällen då dödsfallet har kommit hastigt. Det har visat sig att verkligheten ofta hjälper oss i den fortsatta sorgebearbetningen än de fantasier som istället kan uppstå, detta gäller särskilt hos barn, därför är detta viktigt att fundera igenom om det finns barn i den dödes närhet att man noga förbereder och ger möjlighet till detta avsked. 

För att avskedet eller visningen som det också kallas, ska bli bra så måste man som anhörig få möjlighet att förbereda sig. T.ex. att någon från vårdpersonalen eller från begravningsbyrån berättar innan hur den avlidne ser ut och om eventuella förändringar har skett och finns med när visningen äger rum. Det är ett tillfälle som måste få ta tid där det ges utrymme för sorgen och att man på något sätt "ta in" att den man står vid nu inte lever längre. 

Avskedet ska ses som en hjälp och en möjlighet inte som ett måste, men det är viktigt att man får information om denna möjlighet så att man kan fundera igenom innan man tar beslut om hur man vill göra.

Att välja plats för gravsättning är i en del fall självklart därför att det t.ex. finns en grav i familjen. I andra fall är kan det bli svårare särskilt om den avlidne inte har uttryckt några egna önskemål. Minneslund är ett utav de alternativ som vi har att välja för gravsättning. Minneslunden är en anonym grav och finns på de flesta kyrkogårdar. Vid gravsättningen får anhöriga inte vara med just därför att man inte ska veta var i minneslunden stoftet är gravsatt, anhöriga får meddelande från kyrkogårdsförvaltningen när gravsättningen är utförd. Det finns en gemensam plats där man kan tända ljus eller lägga blommor.

Tanken med minneslund är också att man kan besöka vilken minneslund som helst och tända ett ljus eller lägga en blomma även om den avlidne är gravsatt någon annanstans. Minneslunden där man är, just då, får skapa utrymmet för minnet av den man saknar även om stoftet geografisk kanske är långt borta.

Det är viktigt att tänka igenom innan man väljer alternativ för gravsättning då valet inte är självklart. Man har god tid på sig att bestämma sig för gravform, upp till ett år efter begravningen.

Det händer ibland när jag är nere i småland på släktgården att vi tar en tur någon dag att åka runt till några av bygdens kyrkogårdar för att besöka släktingars gravar. Barnen brukar vara med och det blir frågor och funderingar om hur det var förr om döden och livet blandat med längdhopp ifrån kyrkogårdsmuren. 

Varje gång fascineras jag av alla gravstenar på kyrkogården som i all sin enkelhet lyckas berätta historia. Där står ett namn, kanske titel eller yrke och datum men ofta inte mer, men ändå går funderingar och tankarna igång. Hur såg livet ut? Om livet blev i år räknat alltför kort vad var orsak till detta och vad fick det för konsekvenser för det sammanhang den människan levde i? Många stenar berättar också om familjer där flera av barnen inte klarade livet till vuxen ålder och man kan ana den kamp som det innebar för dem det drabbade. En vandring där på kyrkogården blir som att få del av ett stycke liv och det blir tydligt sådana gånger att döden är en del av livet.

Att hugga eller rista i sten har ju människan genom historien använt sig av när man ville att något skulle meddelas och bevaras för eftervärlden. Traditionen med gravsten har just detta värde att ett minne bevaras, och det är jag tacksam för när jag vandrar omkring och funderar och på en kyrkogård någonstans i småland.

När ska jag höra av mig…

Att kontakta den anhörige till någon som har dött är något som de flesta av oss vill. Även om man inte vet vad man ska säga så finns det något hos oss som gör att vi vill ändå höra av oss och uttrycka vårt deltagande för den som har drabbats.

Många gånger vill vi vänta med att höra av oss för vi tänker på att den anhörige har allt för mycket omkring sig just nu och kanske att det är så många andra som hör av sig…

Kanske inte så sällan är det också vår egen rädsla och sorg som gör att vi har svårt för att ta kontakt.

Även om det ibland kan kännas svårt så vill jag vill ändå säga; vänta inte med att höra av dig. Det är just nu som den drabbade är i  störst behov av att få dela och höra att andra delar sorgen och saknaden efter den som har dött.

Om den drabbade känner att den inte orkar ta emot stöd så brukar man också tydligt kunna säga det.

Erfarenheten säger ändå att den sörjande upplever oftare att det var ingen som hörde av sig då man hade önskat det än tvärtom.

Men kom ihåg att det aldrig är försent att höra av sig även om det inte blir lättare.

Minnesstunden efter en begravningsceremoni är en betydelsefull del i begravningen. Det är då man får tillfälle att umgås med andra som på olika sätt och kanske under olika tider känt den avlidne. Att över en kopp kaffe eller en bit mat, under lite mer avspända former, få träffas och minnas kan skänka tillfredsställelse och bli en viktig del i sorgebearbetningen.